Vill bara direkt varna för läskramp. Hade själv fått det, vad det än är.

 

Delar av den här texten skrev jag för länge sedan och den handlar om min erfarenhet av auditions. Jag ska ju som sagt gå på Northern school of contemporary dance i höst, men låt oss ta allt från början och spola tillbaka tiden till förra hösten (2014). Jag hade här precis börjat sista året på den estetiska linjen med inriktning dans. En linje som förövrigt varit ett ett av mina bästa val och som jag skulle ha valt igen om tiden spolats tillbaka. Jag visste till 100 % att jag ville fortsätta utbilda mig inom dans efter gymnasiet, kände mig långt ifrån färdig med det, och under hösten öppnade auditions till de flesta skolor jag önskade att bli antagen till. Innan sökandet drog igång tänkte jag inte så mycket på hur extremt långt processen är för att ta sig in på en skola och det kom att bli mycket jobbigare psykiskt än jag väntat mig. Det första steget är att fylla i en ansökan, på ca 10 sidor, med massa konstig information, personliga brev, rekommendationsbrev osv. Piece of cake, tänkte jag innan. Men efter att ha ansökt till de 6 skolor som jag hade som alternativ, var jag ganska trött på att värva skoluppgifter med ansökningsblanketter. Då man skickat in ansökan blir man, förhoppningsvis, kallad till en audition och får ett datum som man förväntas kunna komma på. Drop your life och åk, ungefär. 

 

Jag tänkte berätta om min första audition. Den var till en av de tre skolorna i England som jag helst ville gå på, men inte blev antagen till och den ger en så tydlig bild av hur psykiskt jobbigt det jag tyckte att auditions var i början. Mamma och jag hade åkt till London, vi tog tunnelbanan två stationer från centrala London och kom fram till "The place", som skolan heter. Jag hade förberett mig mentalt och fysiskt hela hösten och var konstigt nog inte så nervös. Jag hade svårt att riktigt greppa att jag faktiskt var på väg till en potentionell framtida utbildning och var därför mer förvirrad än nervös. När vi tillslut hittade ingången stod där runt 40- 50 andra dansare, som jag ska tillägga endast var en minimal del av de ca 1000 st som söker till Englandsskolor. Alla såg sådär extremt balla och erfarna ut. Håren i tydliga knutar, mönstrade byxor, huvudbonader, höga strumpor och ryggsäckar och teknikskorna över axeln. Okej, nu blev jag nervös. Mamma lämnade mig och jag blev ensam. Hur gör man ens? Hur skulle jag stå? Var skulle jag titta? En del verkade känna varandra sedan innan och jag kände mig så naket ensam. En dam klev ut och ropade att alla skulle hämta sina nummerlappar, samt lämna sin musik till Lewis, killen i informationsdisken, och jag ställde mig sist i den nybildade kön.

 

Klockan blev 8.30 och alla hade samlats i studio 5 för att värma upp. Jag väntade på läraren, men insåg när det inte dök upp någon lärare att uppvärmningen fick man stå för själv. Här kommer det som jag insett att jag tycker är det allra värsta med auditions. När alla sökande samlas samma sal, utan att känna varandra och ska värma upp. Ni kan ju bara tänka er hur extremt spänd stämningen är. Tystnaden ligger ofta som ett tungt moln över rummet och alla sökande skannar av läget. Det finns den självsäkra typen som ska röra sig på en extremt stor yta för att, i princip, markera sitt revir. Det finns den pratglada typen som verkar känna alla och som pratar och skrattar överdrivet. Det finns den extremviga typen som står vid stången och tänjer i 30 minuter utan uppehåll. Det finns den flowiga typen som rullar runt på golvet extremt flytande och smidigt som om hon vore en parkour utövare. Det finns typen som faktiskt känner varenda lärare på skolan och som har varit en elev där sedan 5 års ålder. Det finns den udda typen, Barbie typen, den svårt konstnärliga typen, den supertrimmade typen och så finns jag, den typen som ofta håller sig lite i bakgrunden och sköter sitt. På "The place" jobbade jag aktivt på att inte se lika dålig ut som jag faktiskt kände mig. Jag fokuserade på att göra allt jag tyckte att jag såg erfaren ut om jag gjorde och glömde helt bort att det faktiskt var värma upp jag skulle göra.

 

Resten av dagen är ett blurr för mig, Jag var så långt ifrån närvarande som man kan vara. Under improvisationslektionen fokuserade jag endast på att göra så många tekniska kombinationer som möjligt, istället för att låta känslan och kroppen föra mig vart den ville. Under balettlektionen kände jag mig sämst i rummet, trots att jag vet att min baletteknik är helt okej och under den moderna lektionen lyssnade jag inte tillräckligt noga på engelskan och tappade koreografi. Jag kunde helt enkelt inte släppa alla barbies och parkourutövare runt omkring mig, det bara gick inte. Stämningen var för tryckt och jag ville där ifrån. Mitt solo gick helt okej, förutom att jag stressade igenom hela och var klar för tidigt. Ja, ni hör. Det där är inte dagen i mitt liv som jag är mest stolt över, men kanske en av de dagarna jag lärde mig mest av hittills. Den gav mig perspektiv och uppfattning och även om jag senare fick svaret att jag inte blev antagen, så kändes det okej. Hur skulle det kunna vara möljigt att komma in på en sådan prestigefylld skola, där inte ens alla får komma på audition, när jag dansade utan närvaro och medvetenhet? Nej, beskedet var väntat. Jag var där, men jag var inte där liksom. Utan närvaro är det svårt att förmedla någonting och utan medvetenhet går det inte att vara just det, närvarande. Två nycklar som leder till många av dansens allra viktigaste dörrar hade jag totalt missat. För jag var inte där än, jag var inte där mentalt. Det tog mig tid att landa och inse det och inse att jag faktiskt var en erfarehet rikare. Men samtidigt tvivlade jag på mig själv. Kanske var det för vågat att tro att jag skulle kunna komma in på en skola utomlands? Var jag tillräckligt duktig? Skärp dig, klart du är. 

 

Det gick två veckor och jag hann göra ännu en audition, utan lyckade resultat. Jag fick panik, jag visste att jag var tillräckligt duktig tekniskt, men att jag inte var där ur ett konstnärligt perspektiv. Jag förstod att jag var tvungen att göra något annorlunda, jag skulle aldrig någonsin ha gett upp. Jag fortsatte att ta privatlektioner med min fantastiska danslärare Aurea och vi pratade mycket om att släppa allt runt omkring. Att lita på sin egna förmåga. Så egentligen handlade det aldrig om att göra något annorlunda, utan mer om att försöka mindre. Jag började koreografera ett nytt solo, ett solo som jag helt och hållet improviserade fram. Det kändes helt rätt för mig och jag vågade lita på det. När jag någon månad senare gjorde audition till Northern school of contemporary dance, som också var ett av mina förstaval, så struntade jag i allt runt omkring. Jag hade svinkul, ärligt och istället för att känna mig dålig jämfört med de andra blev jag inspirerad och motiverad. 

 

Två veckor se nar fick jag beskedet. YESJAYEEEAAAAAAAHOMGJAAAAAAAAAAA. Jag hade kommit in, jag hade jag kommit in! Jag, JAG, lilla jag från Kalmar hade kommit in på en av Englands bästa utbildningar för modern dans. Lyckan var på riktigt evig (i några timmar i alla fall). Jag har aldrig någonsin upplevt glädjen jag kände i den stunden (överdriver inte ens). Utbildningen startar 14e september och jag är megataggad.