SJUKT. Sjukt är det absolut enda ordet jag har för att beskriva min känsla av att första terminen redan börjar lida mot sitt slut. Det är en fucking vecka kvar (nu har jag slutat men började skriva för en vecka sedan)? Vad hände? Jag menar, min första dag på NSCD känns för nära för att ha varit för 3 månader sedan, med tydligen var den det. Tydligen ligger jag nu här i min säng och blickar framåt mot terminens sista balettlektioner och kvällens "julegröt" med norrmännen. Tydligen ska jag åka hem snart. Tydligen har jag gått en tredjedel av första året inom loppet av en vecka. Tydligen är min tidsuppfattning hundra procent fel och TYDLIGEN kommer de här tre åren vara historia innan jag ens hinner blinka. Obehagligt. Men det är ändå livet vänner.

 

Första terminen har varit megakul, megalärorik, megaintensiv, megaintressant, megajobbig, megahärlig, megafysisk. Megamegamega. Allt har varit mycket (= mega) och allt har varit ett helt nytt liv. Ni vet när man läser en bok och blir distraherad av sina tankar eller händelser runt omkring och inser att man läst 1 sida utan att förstå någonting. Ungefär så känner jag. Jag önskar att jag kunde välja att läsa sidan en gång till och förstå den lite bättre. Gå om första terminen och separera allt det nya. Njuta av allt det nya och se mer detaljer. Men å andra sidan börjar ju snart andra terminen och då är allt nytt gammalt. 

 

Dansmässigt så har terminen varit tuff men utvecklande. Vi har haft ca 20- 25 h fysisk träning i veckan och nu är kroppen mer än sliten. VILA. Vila behövs. Men efter vilan, om ca 3 veckor är jag tillbaka igen och jag ser verkligen fram emot det. Att dansa så mycket och så hårt, i en klass där alla har samma vilja och entusiasm för dansen är fantastiskt. Det är det verkligen. Ur ett annat perspektiv är det tufft (hatar ordet, kommer inte på något bättre). Tufft för att ALLA är så himlans duktiga. Det finns dagar (morgnar, kvällar) då jag tvivlar på mig själv, dagar då (i princip) allt jag ser är de andras styrkor och dagar då min energi räcker till att max gå till köket och hämta en macka. Trots det, dessa dagar, går jag upp kl 7, äter min standardgröt, går till skolan minst en halvtimma innan vi börjar för att värma upp, pressar mig igenom klasserna och nästan alltid mår jag bra mot slutet av dagen. Varför?

 

Jo, för dans är min meditation och terapi. De här tre månaderna har givit mig ögonblick och stunder som en del människor aldrig får uppleva. Stunder då rörelser och kroppar för samman en grupp människor på en nivå som inte är möjlig utanför en danssal. Det låter flummigt, men dans är det allra ärligaste för många av oss. Det som får oss att vara hundra procent oss själva. Det finns klasser, ofta kontaktimprovisation, som väcker den där extrema ärligheten hos oss alla. Den som får oss att på något sätt "prata" via kroppar. Jag kommer som tydligast ihåg en lektion som vi hade med en koreograf som heter Hagit Yakira. Det var precis som att livet stannade och att vi alla rörde oss tillsammans som en enhet. Gud vad det var fint. Efteråt grät en del och allt var så himlans märkligt. Tiden hade ju stannat. 

 

Det SJUKASTE är att jag bara har gått 1/9 av mina tre år. Alla dessa stunder jag kommer samla på mig. Och ínte bara under dessa tre år, utan under hela livet. Gosh, blir nästan lite tagen nu. hehe

 

Jag bara avslutar med att säga att om ni, kära vänner, har någonting som får er att må bra, någonting som får er att ärligt känna er ärliga mot er själva. Håll fast i det hårt och släpp inte.